TaurusAnima

Innan du tjuvläser ur fredagens boktips så rekommenderar jag att läsa själva tipset först → Klicka Här

 

Hon öppnade dörren och steg in. Rummet var mycket prydligt och spartanskt inrett. En stor dubbelsäng, en antik byrå, en gammal rysk koffert och en bokhylla överfull med små inbundna romaner från bokklubben modern tillhörde.

Det enda som saknades var modern.

Nina rynkade pannan och gick ner igen. Hon ropade på henne och höll på att gripas av panik då hon råkade titta ut.

 

Där satt hon på sin bänk i vinterträdgården och tittade ner på sina händer. En ljusslinga med små vita julljus slingrade sig runt gjutjärnsstaketet och fick trädgården att likna en magisk ask mitt i den mörka natten. Snön föll mjukt omkring henne och fick allting att se illusoriskt ut. Nina gick ut i hallen och slet till sig ett par vinter stövlar och en jacka. Hastigt klädde hon på sig och gick ut. Hon försökte nonchalera den stickande känslan av snöflingor på kinderna och läpparna. Det var av den här anledningen hon arbetade vid ekvatorn.

 

"Mamma?" sa hon och stannade brevid henne. "Du borde inte vara härute. Det är kallt."

"Det är inte kallt." 

Nina hörde utmattningen i hennes röst, och det påminde henne om hur trött hon själv var och vilken hemsk dag det hade varit och vilken fruktansvärd dag som skulle komma, så hon satte sig ner brevid sin mor.

Det kändes som om de satt där i evigheter utan att säga något. Till slut bröt modern tystnaden. "Din far tror inte att jag kan hantera hans död."

"Kan du det?" frågade Nina bara.

"Du skulle bli häpen över allt som det mänskliga hjärtat kan uthärda."

 

Nina hade sett bevis på det över hela världen. Ironiskt nog var det just detta hennes foton av krigarkvinnor handlade om. "Det betyder inte att smärtan inte är outhärdlig. Under striderna i kosovo pratade jag med ..."

"Tala inte med mig om ditt arbete. De diskusstionerna får du ha med din far. Krig intresserar mig inte."

Nina blev inte sårad - det var åtminstonde vad hon intalade sig. Hon var klok nog att inte försöka nå fram till modern. "Förlåt mig. Jag ville bara småprata."

"Gör inte det." Modern böjde sig fram och rörde vid kopparpelaren som stod i ett virrvarv av döda, bruna rankor. Här och där tittade röda järneksbär fram ut snön, omgivna av blanka, gröna blad.

 

Inte för att modern kunde se färgerna förstås. En medfödd defekt hindrade henne från att se trädgårdens sanna skönhet. Meredith hade aldrig förstått hur en kvinna som såg tillvaron i svart och vitt kunde bry sig så mycket om blommor, men Nina kände till kraften i svartvita bilder. Ibland var någonting som mest äkta när färgerna var avskalade.

"Kom nu, mamma", sa Nina. "Jag ska laga någonting att äta."

"Du lagar inte mat."

"Och vems fel är det?" sa Nina automatiskt. "En mamma ska lära sin dotter att laga mat."

"Jag vet, jag vet. Det är mitt fel. Alltihop." Modern reste sig, tog stickningen och gick.

 

------------- 

Den här boken är en rörande berättelse om två systrar, Meredith och Nina, som upptäcker att deras mor, Anya, bär på hemligheter som de aldrig hade kunnat föreställa sig. Och boken i sig är mycket välskriven och lätt att fastna i, karaktärerna är välutvecklade och handlingen är mycket lätt att leva sig in i.

Bloggtorka? → Klicka Här