TaurusAnima

Innan du tjuvläser ur fredagens boktips så rekommenderar jag att läsa själva tipset först → Klicka Här

Varning för svordomar och grovt språk, de är inte världens värsta men vill bara nämna att de finns.

 

 

Läkaren granskade beskymrat hornen och lade pannan i djupa veck. "Det där är horn", sa han.

"Jag vet att det är horn"

Doktor Renald skakade på huvudet. "De ser ut att vara inflammerade i spetsarna. Ömmar de?"

"Utav bara helvete."

"Ha", sa läkaren. Han strök handen över munnen. "Jag får ta och mäta dem." Han drog måttbandet runt hornen, längst in där de var som tjockast, och mätte sedan avståndet från tinning till spets och avståndet mellan spetsarna. Han skrev siffror i sitt receptblock. Han strök sina valkiga fingrar över dem, klämde på dem. Uttrycket i hans ansikte var uppmärksamt och tankfullt, och Ig visste något om honom som han inte ville veta. Han visste att doktor Renald för ett par dagar sedan hade stått i mörkret i sitt sovrumsfönster och onanerat medan han tittade på sin sjuttonåriga dotters kompisar som lekte i poolen.

 

Läkaren tog ett steg bakåt med en bekymrad glimt i sina gamla grå ögon. Han såg ut att komma till ett beslut. "Vet du vad jag vill göra?"

"Vad då?" sa Ig

"Jag vill mala lite OxyContin och ta en liten snort. Jag har lovat mig själv att aldrig snorta under arbetstid, för jag tror det gör mig dum, men jag vet inte om jag klarar att vänta i sex timmar till."

Det dröjde lite innan Ig förstod att läkaren väntade på att få höra vad han tyckte om saken.

"Kan vi inte hålla oss till hornen i min panna?" sa Ig

Läkarens axlar sjönk ihop. Han vände bort ansiktet och andades ut långsamt och väsande.

 

"Snälla", sa Ig "Jag behöver hjälp. Någon måste hjälpa mig."

Doktor Renald såg motvilligt upp på honom.

"Jag vet inte om det här händer i verkligheten eller inte. Jag tror att jag håller på att bli galen. Hur kommer det sig att andra inte reagerar starkare när de ser hornen? Om jag såg någon med horn skulle jag pissa på mig." Vilket han ju, faktiskt, hade gjort när han första gången såg sig i spegeln.

 

"De är svåra att komma ihåg", sa läkaren. "Så fort jag inte tittar på dem så glömmer jag att du har dem. Jag förstår inte varför."

"Men du ser dem nu?"

Renald nickade.

"Och du har aldrig tidigare sett något liknande?"

"Är du säker på att jag inte kan unna mig att sniffa lite Oxy?" sa läkaren. Han sken upp. "Jag kan dela med mig. Vi kan bli höga tillsammans."

Ig skakade på huvudet. "Var snäll och hör på vad jag säger."

Läkaren gjorde en ful grimas men nickade.

 

"Varför ber du inte andra läkare att komma in hit och titta på dem? Varför tar du inte det här på mer allvar?"

"Uppriktigt sagt är det lite svårt för mig att fokusera på ditt problem. Jag tänker hela tiden på tabletterna som jag har i portföljen och den där kompisen till min dotter. Nancy Hughes. Jävlar, vad jag skulle vilja knulla henne. Fast det känns förstås sjukt fel när jag tänker på det. Hon har fortfarande tandställning."

"Snälla du", sa Ig. "Jag ber om din medicinska bedömning - om din hjälp. Vad ska jag göra?"

"Fan ta alla patienter", sa läkaren. "Det enda ni tänker på är er själva."

 

 

 

-------------

Detta är en väldigt speciell bok, det är i Stephen King stil. Spännande, konstig, förvånande och mycket intressant. Boken är välskriven och har en bra rythm som gör boken svår att lägga ifrån sig.

Jag har alla Joe Hills böcker hemma och jag älskar varenda en men denna är hittills min favorit av hans böcker, och jag längtar efter fler böcker av denna mästare på skräck-spännings romaner. :)

 

Bloggtorka? → Klicka Här