TaurusAnima

Jo, det är ju så här att jag har Asperger Syndrom. Vilket den uppmärksamme kanske har läst, hur det här uttrycker sig har jag alltid haft svårt att sätta fingret på men ska försöka så gott jag kan att nämna det sociala sammanhanget.

---

Först och främst, jag blir trött av att vara social med människor, särskilt om det är många, det tar oftast musten ur mig. Fester, kalas middagar till och med promenera på stan (där jag inte ens aktivt är social med människor) tröttar ut mig. Det finns undantag, som med nästan allt annat, några få människor i mitt liv är ingen ansträngning alls att umgås med för jag kan slappna av tillsammans med dem och även om jag gör vissa sociala snesteg så påpekas det aldrig utan de tar mig som jag är. Vilket jag är väldigt glad och tacksam för. (Sen är ju dessa kompisar lite egna de också men så de jämnar ut sig) ;)

 

När det gäller det sociala så går det en massa signaler som det undermedvetna snappar upp och reagerar på. Detta är något som mitt undermedvetna inte gör automatiskt som hos "normala" människor utan jag måste aktivt leta efter dessa signaler och tolka dem. (Det kan med vissa människor vara väldigt svårt) Eftersom denna ikke verbala kommunikation utgör ca 90 % av ett samtal så kan man ju förstå att detta blir uttröttande. Det är också därför som jag är öppen med min diagnos. Jag vill att människor ska förstå att jag inte alltid orkar vara social, utan jag måste ibland bara få vara där, utan krav att behöva vara med i ett samtal för även om jag inte säger något så lyssnar jag.

 

Ett samtal med fler än fyra människor, är omöjligt för mig för det blir för mycket att hålla reda på, för många signaler att tolka. Om det är fler än fyra personer så måste jag fokusera helt på en människa i taget vilket kan få de andra att tro att jag ignorerar dem, vilket jag inte gör,(klyscha varning) jag kan bara inte ha för många bollar i luften. Även om det bara är två personer och jag vid det tillfället är trött eller har dåligt med energi så måste jag fokusera på en i taget för att överhuvudtaget kunna ta till mig vad människan säger. Detta har många gånger fått person nummer två att tro att jag ogillar denna på något sätt, tyvärr. 

 

När det gäller kroppskontakt, kramar och dylikt, så går det bra med vissa människor andra får inte ens komma innanför mitt personliga utrymme. Vem som hamnar i vilken kategori beror på olika, hur nära jag står den personen, om kemin mellan oss funkar osv. Det tydligaste exemplet är nog om en människa accepterar mitt personliga utrymme eller inte de första gångerna vi träffas. Gör man inte det så tenderar jag att vilja vara två armlängds avstånd istället för ett som är det vanliga för mig. Vilket jag med en människa bokstavligt talat tog tag i hennes axlar sa "Stanna, stå still och rör dig inte" ställde mig sen på det avstånd jag kände mig bekväm med (visade sig vara ca två meter) och sa "Närmre än så här vill jag inte ha dig, förstått". Ska nog tillägga att jag flera gånger bett henne att vara snäll och acceptera mitt personliga utrymme.