TaurusAnima

 

Vargen lever i familjegrupper i större revir.

Namnet ”Varg” betyder på gammal svenska ”dräpare” eller ”tjuv” och är ett så kallat noanamn. Det är namn som användes under vidskepliga tider då originalnamnet ”ulv” ansågs bringa olycka att uttala. Andra noanamn på vargen är gråben, tasse eller den gråe. Även ordet ”Tassemarker” är ett noanamn för ”revir”. 

Under vissa tider var vargen upphov till populära förnamn ; Ulf för män, och Ylva för kvinnor.

De första arter av djur som kan sägas vara hundlika uppstod under den amerikanska geologiska perioden Blancan för 4 750 000-1 808 000 år sedan. Här återfinns Canis Priscolatrans, ett litet hunddjur som påminde om våra dagars rödräv. Utifrån dessa hunddjur utvecklades två nya arter: Canis Etruscus och senare Canis Mosbachensis. Dessa primitiva hunddjur spred sig över Europa från den tidiga pleistocena istiden till för ungefär 500000 år sedan.

Canis mosbachensis utvecklades nu till Canis Lupus, vår ”moderna vargs” anfader. Den spred sig över världen och bildade nya underarter, t ex vår Euroasiatiska varg Canis Lupus Lupus. Anfadern Canis Lupus är kanske 150 000 år gammal, dvs jämngammal med människan. Det kan inte uteslutas att människan och vår varg Canis Lupus Lupus fann sig till rätta i Europa ungefär samtidigt för 100 000 år sedan.

Vargens underarter delas upp i följande huvudgrupper:

”Nordliga vargar” stora arter med stor hjärna och kraftiga käkar och huggtänder. Dessa nordliga vargar förekommer i Nordamerika, norra Europa och norra Asien. Deras intelligens, storlek och tanduppsättning gör dem till betydligt farligare rovdjur än sina sydeuropeiska och arabiska släktingar.

”Sydliga vargar” förekommer på Arabiska halvön (även södra Europa) och södra Asien. De kännetecknas av kort päls, liten hjärna och svaga rovdjurständer. De kan enligt många forskare utgöra en reliktpopulation, dvs vara väldigt lika de små ursprungsvargarna.

Medelvikten för vuxna hanar av den euroasiatiska vargen (som nu lever i Sverige) är 35–50 kg och för tikar 30–40 kg. Honor är 3-12 procent mindre i storlek än hannar och har följaktligen 20-25 procent lägre kroppsvikt.

I rapporter från Ryska staten förekommer dock exemplar på upp till 86 kilo. Vikter runt 70 kilo är vanliga.

Sedan Canis Lupus tid har många underarter utvecklats på samtliga kontinenter.
Tre av världens mindre vargarter. Från vänster: Etiopisk varg, Coyote och Arabisk varg.

 

Vargar finns i de flesta länder på norra halvklotet. Ju högre upp man kommer desto större är vargraserna, relativt sett. Den euroasiatiska vargen är en av de största och vanligaste, och av samma ras som den finska och ryska. Erfarenheter gällande vargarnas beteendemönster kan därför mycket väl tas från dessa länder.

Det är endast alfahonan som löper och får ungar. Brunsten sker under vintertid med parning i februari–mars och tiken är sedan dräktig i ungefär 65 dygn. Lyan grävs i regel av tiken i en sandig kulle eller ett stenröse, gärna nära vattendrag. Det sker redan tre till fem veckor innan ungarna föds.

En kull kan besto av 4-8 valpar. Ungarna är blinda och döva vid födseln och väger då ca fyra hekto. Ögonen öppnas efter 11-15 dygn. Efter 20-25 dygn har de flesta mjölktänderna kommit och valparna har börjat leka utanför lyan. Vid 5 veckors ålder börjar de äta kött och vid 10-11 veckors ålder har de slutat dia. Mjölktänderna byts under 5:e och 6:e levnadsmånaderna.

Varg i Skandinavien uppvisar ett tydligt aktivitetsmönster under dygnet med högst aktivitet under kvällar och morgnar och lägst aktivitet under dagarna. Även tidpunkten för dödande och konsumtion av bytesdjur uppvisar ett tydligt mönster över dygnet där dessa aktiviteter framför allt är förlagda till kvällar, nätter och tidiga morgnar. Vargar rör sig i genomsnitt ca 20–25 km per dygn, men detta kan variera mellan olika dygn från några få kilometer upp till över 50 km.

Vargar kan vandra mycket långt, till exempel innan de förblir stationära och etablerar egna revir. I Skandinavien har vandringar på upp till 1100 km dokumenterats. 

En enkel grundregel (som dock har många undantag) är att vargspåren ofta går rakt fram (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. De betydligt mindre rävspåren uppvisar samma drag som vargens. Det är alltså ett vilt djurs normala beteende vid vandring.

Vargen äter allt från älg ned till mindre däggdjur, skogsfågel och möss men även ett och annat bär. En varg kan dock inte som björnen överleva på vegetabilier – huvudfödan är kött. Rådjur är det näst viktigaste bytesdjuret men konkurrensen är hård från lodjur och räv. Andra arter av klövdjur såsom kron- och dovhjort, ren och vildsvin kan teoretiskt utgöra lokal födobas, men hittills har vargens utbredning inte sammanfallit med många av dessa arter i Skandinavien.

Genom undersökningar utförda av det Skandinaviska vargprojektet Skandulv vet man att vargarnas sommardiet, om man räknar biomassa eller mängd föda, till 94 procent består av älg; 51 procent kalvkött och 43 procent övrigt kött (från vuxna).

En vuxen varg har kapacitet nog att ensam döda en vuxen älg. Kraften i käkarna är också stor nog för att krossa de kraftigaste rörbenen, något den har gemensamt endast med björnen. Stora byten dödas helst med kraftiga bett i strupregionen så att halspulsådern slits av, men det är inget precisionsarbete och ofta observeras överlevande älgar kraftigt sargade i mule och läppar.

Angrepp från varg i människors närhet är vanliga i områden med täta vargpopulationer och där vilda bytesdjur inte räcker till för att stilla vargarnas hunger och jaktinstinkt (som är långt större än hungern). Med ökande vargpopulationer har angrepp på tamdjur, men även människor, ökat lavinartat överallt där vargen återintroducerats. 

Under åren 1809-1812 härjade människoätande vargar i bergstrakten Cévenne i centrala Frankrike. En lokal kyrkoherde, Thomas, beskrev skräcken såhär i ett brev daterat 29 januari 1880: ”Ingen prövning har oss orsakat lika stor fasa i hela landet. På nätterna vågade ingen gå ut ur sitt hus, ingen kvinna vågade gå ensam ute i terrängen; beväpnade män följde barnen till skolorna och de som ville gå ut och plocka kastanjer eller göra något arbete gick aldrig utan en yxa, högaffel, ett spjut eller gevär.”

Det var allt om mitt favoritdjur. 

Kram Anima♥