TaurusAnima

Innan du tjuvläser ur fredagens boktips så rekommenderar jag att läsa själva tipset först → Klicka Här

 

 

I rummet uppenbarade sig en lång gänglig man. Han hade långt vitt hår som trollkarlar i fantasyberättelserna, men den svarta skinnrocken som hängde löst på hans axlar passade bättre på  en militär än en Gandalf eller Merlin. Men underligast - och kusligast - var hans ögon. Gula och sneda, blicken, skarp och genomträngande. Linda kom och tänka på ett rovdjur. Ett förklätt rovdjur. Linda svalde hårt. Halsen kändes ihopsnörd som om hon andats in för mycket damm.

 

"Ja-jag heter Linda ... bor här i byn."

Mannen rynkade pannan som om han inte begrep vad hon pratade om.

Kanske han inte förstod svenska. Linda upprepade frågan på engelska. Mannen gjorde ingen min av att ha förstått henne. Ögonens svarta knappnålspupiller tycktes borra sig rakt igenom henne. Hon kände sig allt mer illa till mods. Fanns det ingen annan i huset hon kunde tala med?

"What you want?" Orden kom hackigt, som om de formulerades med stor möda.

"Jag letar efter en katt."

"En katt?"

"Det är min systers katt. Hon säger att pojken som bor här tog hennes katt."

Hon gjorde ett nytt försök, det var inte lätt att samtidigt översätta orden till engelska i huvudet och hålla rösten stadig. "My sister says a boy who lives here took her cat."

"Pojke ta katt?"

Hon nickade lättad.

"Du mena Wegg. Jag tala Wegg."

"Tack. Då ska vi gå. Kom nu Agnes." Linda försökte bända loss Agnes armar som hårt låsts fast runt hennes midja. MEn systern vägrade släppa taget. "Agnes" Väste Linda.

"Flickan rädd?" Han lät faktiskt beskymrad.

"Det är huset", mumlade Linda.

"Huset?"

"Hon tror att det finns spöken här."

Mannen log plötsligt. Han hade stora, gula tänder. "No ghost here."

Ni har väl skrämt iväg dem, tänkte Linda. "Vi ska gå. Kom nu, Agnes"

 

Till sin lättnad märkte hon hur Agnes lossade på greppet. Resolut föste hon henne ut ur rummet mot ytterdörren. Mannen stod kvar i dörröppningen och följde dem med blicken.

"Vilken typ", muttrade Linda när hon kommit ut på vägen. Hon vågade ännu inte se sig om, hon var säker på  att mannen fortfaramde tittade efter dem med sina kusliga ögon.

Först när de närmade sig kyrkan stannade hon upp.

"Loppan då?" 

Linda mötte sin systers blick. "Du hörde väl vad gubben sa. Han skulle tala med den där pojken." Var det Wegg han hette? Vilket konstigt namn!

"Jag kommer aldrig få se Loppan igen. Jag vet det." Hon började gråta igen och Linda försökte trösta henne. "Det kommer du visst det."

Men hon hörde själv hur osäker hon lät.

 

 

 

------------- 

En tankeväckande rysare om främlingskap, första kärleken och skuggvarelser.